Ja det är jag minst sagt!

Nej vad allt sabbade mitt happyfacehumör igår kväll. Upptäckte till min förfäran att jag fått en jobbtid den 
11 juni. Och alla 91or ni vet väl vilken dag det är? JO er student . . som jag självklart inte kan missa. Detta
är verkligen EN av sjukt få dagar på året som jag absolut inte kan jobba. Får sån saatans panik att det inte
finns värre. Hoppas att det går att lösa på något vänster. Gjorde en upptäckt hos mig själv häromdagen på
tal om att jag inte kan släppa detta problemet. Om jag på något sätt upplever något som ett problem, eller
själv råkar skapa ett problem så kan jag inte släppa det förrän det är löst. Under tiden går jag runt och mår
riktigt kasst som om det vore världens undergång haha. Det är en hemsk egenskap, att känna hur någonting
har etsat sig fast i ens bakhuvud och vägrar ta sig därifrån. Kan liknas med att ha ångest eller dåligt samvete.

Har ett problem till vad det gäller studenten - 9 studenter och bara en Sara. Hur ska jag hinna runt till alla, och hur ska jag göra med presenter!? Jag vill ju verkligen gå till alla som var hos mig, och sen måste jag till min kusin med som också tar studenten. Inte kul att komma på en 5-minutersvisit hos alla precis haha. Tål att tänkas på, och jag måste lösa det. Skit också.

Har varit så otroligt duktig idag och städat vår walk-in closet samt min egna stora bjässe. Resultatet var näst intill en wow-upplevelse mohaha. Man ser mina klackskor som jag prydligt ställt på en egen hylla grr. När mamma och pappa kom hem fick pappsen mig att bli till ett litet barn igen! Han hade, hör och häpna.. köpt ett kinderägg och en tidning! haha. Min pappa är söt, mamma likaså.

Ikväll ska jag inte göra någonting alls, bara ligga i min säng och ha det hur mysigt som helst. det är tomt, eller hur?